Odd Molly härifrån och in i framtiden

Igår uppstod som de flesta säkert redan sett en stor diskussion här i bloggvärlden kring frågan om Odd Mollys framtida kollektioner - specifikt höst och vinter 2010 -, om Odd Mollys val av modeller inför reklamkampanjer och vad detta kan tänkas innebära för märket i stort och i förlängningen även för oss som trogen kundkrets.

Jag skrev själv ett kort inlägg här som egentligen inte var menat att handla om just denna diskussion - utan mer om att höstkläderna såg bokstavligt talat mörka ut - men som kom att handla om mycket mer - lite i inlägget och en hel del i kommentarsfältet under. I inlägget ifråga länkar jag till andra ställen dock som tar upp just denna känsliga diskussion och fler tog upp tråden igår. Nu har jag kommenterat lite här och var, men tänkte också sammanfatta mina åsikter i den här frågan eftersom det annars blir så utspritt. Om ni orkar läsa alltså för det här blir långt tyvärr.

Farhågorna inför höst och vinter är många utifrån de reklambilder DeepFling har publicerat och jag kan visst hålla med om att just de där plaggen som visas på de bilderna inte lockar mig så särdeles mycket. Men rädslan för att Odd Molly inte kommer att behålla sin anda och sträva efter mer utbrett gångbart mode för en köpstarkare kundkrets än vad vi är tror jag är att gå händelserna lite i förväg. Visst höjs priserna hela tiden och visst hade Odd Molly säkert inte haft något emot att hamna i högre prisklasser ändå, men då det gäller Odd Molly andan tror jag inte att man behöver vara så orolig.

Vi hade samma diskussion här i bloggvärlden kring försvinnandet av Odd Mollys barfotamodeller i juli eller augusti förra året efter modevisningen av just denna vår- och sommarkollektion som vi för ögonblicket sitter och klickar hem för fullt. Ett modeföretag - liksom konst, litteratur och annan kreativitet - måste förnya sig för att överleva i en tuff bransch. Det går inte att enbart köra på samma väl upptrampade stig och förvänta sig att kunna sälja, utan nytt och nyinspirerande måste in i den kreativa processen. Det är en balansgång att kunna följa en röd tråd - som är det som utmärker en och representerar en för världen, en själ eller anda - och samtidigt kunna förnya sig för att kunna blicka framåt. Själv tror jag Odd Molly klarar det galant. Det har de gjort hittills och jag ser ingen anledning till att de inte skulle göra det hädanefter också faktiskt.

Dessutom är det som visas på reklambilder ofta det som sticker ut i en kollektion. Bakom det finns naturligtvis mycket mer och höstens kollektion ryktas vara den största Odd Molly någonsin gjort. Faktum är att utöver det kan man inte heller tycka om precis allt ändå och aldrig någonsin vill man ha allt ur en kollektion. En del av Odd Mollys kläder tycker jag är gräsliga och så har det alltid varit. Så jag tror nog att Odd Molly andan finns kvar även i höst och att det kommer mycket fint. Om inte så blir väl bara plånboken gladare skulle jag tro och man skulle kanske vara tacksam för det.

Sedan uttrycktes även väl grundade farhågor om Odd Mollys materialval och där står jag helt med den enade front som säger nej till päls. Jag skulle aldrig använda päls och det förvånar mig att Odd Molly envisas med detta i tider som inte alls ligger väl till för sådant. Då det gäller ekotänk och fairtrade som uttrycktes önskemål om igår att företaget skulle slå in på kan jag också bara hålla med. Odd Molly är dock medlem av Fair Wear Foundation sedan ett bra tag tillbaka. Jag minns att de skickade ut utskick om just det och mer om det går att läsa här. Sådant är alltid bra för företag idag bör ha en väl uttryckt policy kring dessa frågor. Moral och etiska funderingar är viktiga i världen idag.

Gårdagens diskussion gällde dock inte bara detta utan även det faktum att Odd Molly har förändrat bilden av sig själv - vilket speglar alla farhågor kring kommande kollektioner. Jag har valt ut tre bilder till detta inlägg med olika Odd Molly modeller genom tiderna och jag ska inte sticka under stol med att den jag faktiskt föredrar är den äppelkindade flickan på den första - och därmed äldsta - bilden. Jag älskar de här vackra reklambilderna från Odd Molly och kan inte se mig mätt på dem. Här kan jag identifiera mig. Helena Christensen är otroligt vacker, men henne kan jag ärligt talat inte identifiera mig med lika mycket. Inte Daisy Lowe nederst heller. Det betyder dock faktiskt inte så väldigt mycket för mig. Det är ändå jag som ska ha kläderna på mig i slutändan.

Många förbluffade åsikter kring den heroinchica attityd á la 90-talets Kate Moss som Daisy Lowe på Odd Mollys reklambilder ger sken av kan jag verkligen förstå dock för vi känner inte riktigt igen vårt älskade märke här. Däremot tror jag som sagt att vi trots det kommer att finna vårt märke i kollektionen ändå. Många är oroliga för modellens unga ålder och smala uppenbarelse och menar att Odd Molly kanske riktar in sig mot en helt ny målgrupp. Från att ha varit ett märke som naturligtvis tilltalar kvinnor i alla åldrar - men kanske i synnerhet kvinnor i yngre medelåldern - så gäller oron att det nu är mest unga kvinnor med smala kroppar som gäller.

Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro om det här. Odd Mollys storlekar har visserligen minskat en aning denna säsong i vissa serier - såsom Prairieserien exempelvis - men så har det alltid varit med Odd Molly. I andra serier - såsom Magnoliaserien - är det lite tvärtom istället. Odd Molly har alltid haft konstiga storlekar och har aldrig kunnat hålla sina mått speciellt bra tyvärr. Jag vet inte om den här oron är befogad eller ej och om Odd Molly inte vill förknippas med större kvinnor överlag längre vilket flera uttalat sig om, men jag har inte hört något direkt om det och tror kanske då inte att det är så. Men om det skulle vara så så är det verkligen en beklaglig utveckling.

Sedan har slutligen även andra frågor kring Odd Mollys val av Daisy Lowe till modell kommit upp. En del anser att det är ett påhopp att kritisera Daisy Lowe, men jag kan tyvärr inte riktigt hålla med där. Nu har inte jag direkt uttalat mig om att hon är för smal - eller späd skulle jag kanske hellre beskriva henne - utan tror nog hon är som unga flickor är mest. Jag vet med mig att det finns en tendens att det är mer tillåtet att kritisera smala människor för deras utseende till skillnad mot överviktiga människor och det är ju helt fel, men samtidigt är det inte Daisy Lowe i egen person som kritiseras. Man måste skilja på sak och person här. Det är den bild av henne - och unga flickor överlag - som modebranschen förmedlar som ett ideal till oss i västvärlden som man vill komma åt. Att vara osunt smal och genom det lycklig och framgångsrik i livet är ju inget vi vill förmedla vidare till unga påverkbara flickor som tyvärr får bestående men av vår rådande utseendefixering. Det betyder inte att Daisy Lowe - eller andra modeller för den delen - kanske ens ser ut så här i verkligheten som de gör på rejält photoshoppade bilder och det är drömfabrikens projicering av evig ungdom och skönhet som ett endast yttre attribut man kritiserar och faktiskt emellanåt måste opponera sig emot. Det är ju just den protesten Odd Molly för många av oss under lång tid har förkroppsligat och därför är upprörda känslor inte så märkliga egentligen.

Nu har jag svamlat färdigt äntligen. En svår debatt med många förgreningar alltså. Vad tycker ni?